makeitplural

hur fan kan man göra så fel när det ända man vill är väl?
jag ser verkligen alla mina misslyckanden till att hjälpa.
ser allt jag borde ha gjort, samt inte borde ha gjort.
hela tiden.
har svårt att somna då jag vet saker som jag kunde ha gjort,
för att på något sätt hjälpa.
har ont i magen för att jag ständigt funderar på hur fan jag ska hantera detta.
är jag äns kapabel?
finns det en chans att jag kan få dig på rätt spår?!
i så fall, HUR???
borde jag äns ta på mig detta?
jag sabbar det ju bara.
gör det värre.
gör dig illa.
jag är för mesig för sådant här.
jag som alltid sett mig som den som har lätt för att hjälpa.
stötta. helhjärtat.
nu skänner jag mig mest jävligt världelös som sitter och bedrövar mig hur svårt det är att hantera denna situation, när det egentligen är du som sitter i klistret.
va fan.
en säger mig att jag inte kan gå runt och tänka på det hela tiden.
inte älta det.
att det inte finns mycket mer vi kan göra.
ta på oss.
men det är så jävla svårt.
se dig varje dag.
må som du gör.
och inte göra något åt det.
bara för att jag inte vet.
hur. vad. när.
om en kram visar det jag vill visa,
eller om det mest framstås som falskt och ett försök för bättre samvete hos mig.
om jag ska smälla tid dig på käften och säga att nu tar vi tag i det här,
eller gör det bara ont?
kan jag äns vara en som tar tag i det?
ska jag låta dig vara, eller ska jag inte låta dig vara?
ska jag prata mer med dig, eller blir det bara samma missförstånd igen?
ska jag lägga detta på dig, eller på mig?
hur mycket ska jag lägga på dig?
hur mycket ska jag lägga på mig?
ska jag säga just det här jag skrev, till dig, eller klarar jag det inte?
borde jag?
kan jag?
döden.

när jag var liten identifierade jag mig som "ficka, sessa och bebi" om någon frågade mig vem jag var.
flicka. prinsessa. bebis.
ingen identitetskris där inte.
jag visste precis vad jag var.
vad jag ville vara.
eller iallafall vad jag såg mig själv som.
jag skulle vilja träffa den flickan idag.
och fråga henne vad hon tycker att jag blivit.
för inte är jag en flicka, prinsessa och beibis iallafall.
inget av det.
nej, jag vet inte.
idag är det en sådan dag.
man lägger sig ner i sängen och frågar sig själv om och om igen.
"vem är jag".
och inte ett ända svar får man tillbaka.
den där pinsamma identitetskrisen som infinner sig då och då.
men idag är det också en sådan dag då det inte gör så mycket.
för känner saker gör jag åtminstonde.
massa saker.
fina saker.
så jag finns fortfarande.
och känner det ända ut i tåspetsarna.
och det räcker gott och väl för idag.

Mitt hjärta känns lite varmt.
Mmmm.
Bröstkorgen skönt tung.
Och magen ska vi inte äns prata om.
Alldeles fjärilig ju.

..men inte ikväll.

jag vet verkligen vad jag borde göra.
tycker bara det är så himla svårt. så otroligt tungt och jobbigt.
och jag vill inte känna så. för det hjälper ingen.
jag vill så gärna hjälpa. men känner mig mest som en dålig vän.
en dålig människa som går och tycker synd om sig själv.
för att det är så jobbigt att känna rädsla inför att hjälpa.
dig.
du.
jag hatar att se dig.
må som du gör.
och inte göra något åt det.
för att jag är för svag. rädd och feg.
feg.
jag vet verkligen vad jag borde göra.
men jag är för feg.
förlåt.
förlåt mig.

Jag blir så förbaskat känslomässigt involverad. Kan inte hjälpa det.
Jätte fint skulle många kunna säga.
Men när jag gråter mer än den utsatta personen i den sorgliga filmen jag kollar på,
eller håller på och sprängas varje gång min bror inte mår sådär bra som han faktiskt är värd,
eller då jag inte kan konsentrera mig på mitt eget liv så länge jag märker att en nära suckar ut lite ångest från kroppen, och jag inte vet hur jag ska gå till väga för att få denne att andas ut välbefinnande.
...då är det faktist inte lika fint längre.
För sålänge jag inte kan hjälpa alla upp på banan så komemr jag alrig att bli nöjd.