makeitplural

Jag blir så förbaskat känslomässigt involverad. Kan inte hjälpa det.
Jätte fint skulle många kunna säga.
Men när jag gråter mer än den utsatta personen i den sorgliga filmen jag kollar på,
eller håller på och sprängas varje gång min bror inte mår sådär bra som han faktiskt är värd,
eller då jag inte kan konsentrera mig på mitt eget liv så länge jag märker att en nära suckar ut lite ångest från kroppen, och jag inte vet hur jag ska gå till väga för att få denne att andas ut välbefinnande.
...då är det faktist inte lika fint längre.
För sålänge jag inte kan hjälpa alla upp på banan så komemr jag alrig att bli nöjd.