Påtagligt.

Det är bra när det är ömsesidigt.
Nu är jag mest rädd att vänja mig vid detta.
Att både somna och vakna upp.
Av Kyssar. Hud. Skratt. Ömhet. Och allt därtill.
Jag är rädd för tomheten och påtagligheten av ensamheten.
Som kanske får liv när detta tillsist dör.
Fast mest av allt känner jag mig endå trygg.
Och nöjd.
Det är bra. När det är bra.

http://www.youtube.com/watch?v=JnLULIGekIA&feature=related

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0