gyllene tider v.s hårda tider.
att läsa och inse att man dragits med samma gegga i flera år känns väl lagom pepp.
eller nej. inte särsklit pepp alls faktiskt.
speciellt inte när man jobbat med det typ lika länge.
hoppet bleknar. man blir trött.
men peppen väcks iallafall när man inser att man trots allt överlevt.
man blir nästan lite stolt.
och framförallt förstår man vikten i geggan,
inte särskilt tungt egentligen.
det är bara som det känns.
Kommentarer
Trackback
