makeitplural

Ångesten kom och spred sig,
förökade sig,
Helt plötsligt!
Från magen, ut i armar och ben.
Sätter snurr och irrvirr på tankarna.
Och lägger sig tillsist som en enormt tung och jävlig börda på axlarna.
Och som en liten sten kvar i magen.
Obehagligt minst sagt.
Det var länge sen. Och jag tänker inte välkommna den tillbaka.
När jag tänker på vad det var som framkallade den skäms jag.
Fy fan va pinsamt!
Att jag låter något så fånigt växa och bli till något stort och obehagligt,
som känns,
inom mig.
Men jag vet fortfarnde inte hur jag ska möta dethär,
hur jag ska förhålla mig till det.
Ska jag analysera och försöka tänka bort känslan?!
Eller försöka spola ner den, förtränga och Ignorera den?!
Jag tror jag skiter i och bry mig idag.
(om det ändå var så enkelt!)

Jag mår bra, är glad och sådär!