makeitplural

nu har jag iallafall vågat vara med när Maja och Nosse pratat med de trevliga amrekanarna. men jag beslöt mig i vilket fall för att det nog var smartast att inte öppna munnen och inte säga något på taskig engelska, utan istället sitta mest tyst, skratta när dom sa något kul, le åt dom och bara försöka se alltmänt söt ut. jag tänkte att det var det mest effektiva sättet att få dom att inte tycka att man verkade dum eller konstig.
det var trevligt.
dom var fina.
(undrar varför jag alltid tycker att söta amrekankillar alltid påminner lite om vincent.haha!)
medans jag satt där och lyssnade så kom jag fram till att jag absolut skulle kunna tänka mig gå en kurs i engelska efter gymnasiumet endå. så att jag vågar prata när jag känner att jag hade nått att säga. det är så hämmande och handikappande att inte kunna säga saker om man vill. 
fast det funkade att köra min taktik, jag tror dom tyckte om mig, lite iallafall, men det var lite frustrerande ibland.
fast iallafall, sen när de gått, fortsatte jag och maja prata engelska med varann och helt plötsligt var jag typ bitchen på engelska. haha, eller nej, men jag kunde lugnt prata och konversera på riktig engelska. jag är nog bara för rädd att gör bort mig. dumhuve!
jaja.
jag är sjuk idag men ska försöka ta mig igenom ninas resa filmen, och kanske börja skriva lite på recentionen.
pusskram.