du vet inte hur det är.

jag minns hur färgen luktade
som man målade med
när man gjorde nyckelpigor av stenar.

musiken började spela
i samma takt som mina fötter spatserade
gatan fram. 

jag är rätt glad endå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0